Från vattenfall till riddare och kvarnstenar.

Vi samlade ihop oss vid Angöringen på lördagmorgonen den 21/5 och satte kurs mot Skåne och Österlen. Regnet slutade lagom vi tills var framme vid första stoppet, Hallamöllan vid Verkeån.

Hallamöllan är Skånes största och högsta vattenfall med en sammanlagd fallhöjd på ca 23 meter genom flera fall, kvarnen har funnits på platsen sedan 1400-talet. Fallet är en del av Verkaån, längs ån fanns för även en del industrianläggningar, såsom vadmalsstamp, färgeri och några mjölkvarnar,

Närliggande omgivningar kring ån är även gammalt kulturlandskap. Numera är det också naturreservat.

Efter ett tag var vi ganska nöjda med ta oss upp ned längs med slänterna och siktade in oss på fika på Kaffestugan Alunbruket.

Efter pausen fortsatte äventyret vidare mot nya mål.

Bildspel, Verkeån:

Knäbäckhusen

Byn uppstod då Ravlunda skjutfält skulle utvidgas 1956. Då fick byggmästare Liljedahl från St Olof i uppdrag att jämna husen i fiskeläget Knäbäck med marken, mot att han fick byggmaterialet. Liljedahl köpte mark vid Rörums strand och byggde där med resterna av Knäbäck upp en by med nitton hus.

Platsen valde han med Knäbäck som förebild: hedlandskap och havsnära. Liljedahls ambition var att skapa ett museum, men då husen redan från början blev privatägda blev detta inte möjligt. Husen såldes efterhand som de färdigställdes och 1959 stod alla nitton husen klara.

Knäbäckhusen ligger vid en av Skånes finaste stränder mellan Vik och Stenshuvud.

De gamla Knäbäcksborna blev erbjudna att köpa hus i Knäbäckshusen, men bara en var intresserad. De övriga flyttade till närliggande byar. En orsak till att knäbäcksborna inte ville flytta till den nya byn, tros vara att de nyuppförda husen var påkostade med bland annat rinnande vatten, el, WC och elspis, vilket gjorde dem dyra.

Knäbäckshusen fick redan från början karaktären av sommarby och var Österlens första fritidsby.

I en av fiskebodarna, på strandvallen, inryms ett kapell, S:t Nicolai Sjöfararens kapell.

Källa, text i kursiv stil, Knäbäckshusen: (Wikipedia)

På båda sidor om Knäbäcksstranden rinner två små åar ut, Rörums norra och Rörums södra å.

Bildspel, Knäbäckhusen:

Prästens badkar

Prästens badkar är en unik sandvulkanisk formation som ligger strax söder om Viks fiskeläge i Simrishamns kommun. Formationen är troligen en så kallad sandvulkan som bildats då en artesisk källa har trängt upp vatten på en havsbotten för omkring 500 miljoner år sedan.

Innan sanden hårdnat helt till sten har vulkankäglan kollapsat ner i sig självt. På Österlen finns omkring 100 sådana ”badkar”, men den enda synliga är denna vid Vik, som därför kan studeras i detalj.

Sandstenen kring badkaret är synnerligen rik på spårfossilet Diplocraterion parallellum som framträder tydligt på hällarnas yta. Dessa spår kallas i folkmun för ”kråksparkar”.

Namnet ”Prästens badkar” kommer sig av att byns präst, som ingen kommer ihåg, påstås ha tagit sina bad här.

Bildspel, Viks strandlinje:

Kvällen närmade sig i och det var dags att fortsätta mot boendet i Borrby vi hade hyrt för natten.

På kvällen hade vi gemensam matlagning och middag.

Sen blev det en liten kvällsrunda I Borrby med omgivning och lite samkväm på kvällen.

Ett av våra största bekymmer som var tvunget att få en lösningen var det här med dassdörren och ett lås som funkade när det själv ville. Det blev en genialisk signalanordning, uppfunnen av en av utflyktsdeltagarna!

När det är gröna tingesten hängde på utsidan var det fritt. Behövde man använda ovan nämnda lokal så tog man bara med sig tingesten in. Låset förklarar kanske varför detta behövdes.

Tröttheten började göra sig påmind framåt senare delen på kvällen….

…..då blev dags att hoppa i loppelådor och lusaskar för var och ens skönhetsömn! På söndagen skulle det bli full fart igen!

Bildspel, Lördagkväll i Borrby:

Kvarnstensbrytning på Gislövshammar

Här ute på udden syns ett 40-tal runda Fördjupningar, spåren av en stenindustri från 1800-talet. I kalkstensklippan har man huggit ut kvarnstenar som sedan såldes runt om i Skåne.

På Österlen finns vit sandsten, kambrosiluriska lerskiffrar, kalksten och flinta. Sådan kalksten finns bland annat att se i Komstad och Gislövshammar där stentäkt bedrivits. Vid Gislövshammar är detta kalkstenslager cirka 10 meter tjockt och skiktet lutar mellan 5 och 10 grader. Stenens färg är grå, finkornig och innehåller fossiler av bland annat Orthoceratiter.

Gislövshammar är ett av Skånes minsta fiskelägen. Bebyggelsen växte fram först i början av 1800-talet, efter införandet av jordreformen enskiftet. Fiskeläget låg skyddat från de västliga vindarna men var istället utsatt för de ostliga vindarna. Byggmaterialen till husen togs i stor utsträckning på plats.

På uddens kalkstensklippa bröts kalkflis till väggar och på stranden uppfördes en kalkugn där kalkstenen brändes till kalk. Detta gav en liten inkomst, men man försörjde sig huvudsakligen på fiske och sjöfart.

Tillgången på kalksten uppmärksammades så småningom och det fanns förhoppningar att här kunna utveckla en industri. En anledning var att befolkningen ökade, det behövdes mer spannmål och för att mala säden behövdes kvarnar, vilket i sin tur resulterade i att behovet av kvarnstenar ökade. Vid malningen i vindmöllorna användes två stenar — löparen och liggaren.

Kvarnstenarna höggs ut i lagom tjocka kalkstensskikt. Först höggs en ränna med pikhacka runt den blivande formen. Kvarnstenen höggs sedan loss med hjälp av små järnkilar i hål i underkanten. Med hammare bankade man försiktigt på kilarna så att stenen sprängdes loss. Därefter bearbetades stenarna med pik- och flathackor, bredmejsel, gradhammare och borr till så kallade ”siktestenar”. Här i Gislövshammar höggs stenar med cirka 1,55-1,75 meters diameter.

Källa, text i kursiv stil om Gislövshamnar, Wikipedia

Bildspel, Gislövshammar

Sista besöksmålet på resan gick till Glimmingehus innan hemresan

Glimmingehus

Det är Nordens bäst bevarade enkelhusborg från medeltiden. Stenhuset uppfördes omkring 1500 (ca 1499-1505) med Jens Holgersen som byggherre på uppdrag av Jens Holgersen Ulfstand.Han var danskt riksråd, riksamiral samt länsherre på Gotland och i Gladsax län.

Senare tillhörde borgen länge av ätten Rosencrantz, men ägs sedan 1924 av Riksantikvarieämbetet.

Borgen på Glimmingehus uppfördes av Jens Holgersen Ulfstand som var riddare, riksråd, amiral och länsherre. Enligt inskriften ovanför portalen började det stora bygget år 1499. Denna typ av borgar brukar kallas för ”fasta hus” och fyllde många funktioner, så som förråd, kök, bostad, försvar och inte minst som skrytobjekt. I knappt tjugo år användes borgen som bostad av Margareta Arvidsdotter och Jens Holgersen. Här kunde det adliga paret leva ett rikt hovliv tillsammans.

I borgen fanns många bekvämligheter som till exempel ett varmluftssystem för uppvärmning, toaletter och utslagsvaskar. Här finns också ett försvarssystem i huset med skottgluggar för eldvapen, fällgaller och skållhål för heta vätskor att möte fienden med. Borgen omsluts också av vattengravar. Försvaret var framför allt inriktat mot att kunna stå emot ett bondeuppror.

Borgen tjänade som bostad under ett par generationer. Nya tider förde med sig nya boendeideal och redan i slutet av 1500-talet eller under tidigt 1600-talet flyttade man ut ur stenhuset och in i nya hus på borggården. Borgen ansågs dock fortfarande under 1600-talet som ett av Skånes starkaste fästen.

Under skånska kriget var svenska kronan rädd för att huset skulle bli ett fäste för danska trupper. Karl XI beordrade rivning, men manskapet lyckades inte att förstöra de två meter tjocka murarna och huset fick stå kvar. Senast på 1700-talet började man använda borgen som sädesmagasin.