Ölandresan, oktober 2019

Från pumpafält till rysligheterna i Sandby Borg.

Årets fotoresa gick till norra Öland, vi var ett gäng som möttes upp utanför Karlskrona för en gemensam helg med foto, mat och god stämning. Efter samlingen med genomgång av reseplanen, tankar, idéer 0ch annat smått och gott så blev det dags för två dagar på norra Öland.

Alla var vi förväntansfulla på hur det skulle bli, både med väder, fotografering och allt omkring. Först stoppet gjorde vi på Örarevet lite norr om Söderåkra.

Örarevet

Revet utgörs av en rullstensås som sträcker sig som en lång udde söderut i Kalmarsund. På själva revet finns flera fornlämningar och spår av gammal bebyggelse.

Innanför revet ligger en moränskärgård var rika fågelliv och ovanliga vegetation har motiverat bildandet av naturreservatet.

Den sydligaste delen av Örarevet kallas Stuvenäsören, och därutanför ligger Örahuvudet som en separat ö.

Miljön här påminner om den på Gotland med vindpinade tallar strandvallar av klappersten.

En liten fiskarstuga ligger ute på Stuvenäsrören och en på Örahuvudet. På Stuvenäsrören finns även rester av skansar från 1600-talet. Text i kursiv stil: Wikipedia

Senare på lördagsförmiddagen fortsatte vi mot Kalmar och norra Öland. Vid första stoppet på Öland var det dags för lunch och vi stannade för äta på Arontorps Kroppkakor. När vi hade  fått upp blodsockret igen skulle resan  fortsätta norr över.

Men innan vi for vidare så fick vi syn på ett fält med pumpor…. detta ledde till en hel del fotografering med mycket skratt.

Skratt, som kom att genomsyra vår resa på ett trevlig sätt. En del pumpabilder kommer att stanna kvar i var och ens bildarkiv och ger förmodligen många leende hemma på kammaren en lång tid framöver!

Till sist kom vi iväg och vi stannade vid Borgholms slottsruin. Själva slottsrunien var stängd för säsongen men det gick bra att ströva omkring utanför och i närheten av runinen.

Borgholms slottsruin

I slutet av 1100-talet byggdes ett mäktigt torn, en kastal, som snart omgärdades av en ringmur. Borgen byggdes under 1200-talets senare del och torde ha stått klar 1281. Under krigen mellan Sverige och Danmark förstördes slottet i början av 1500-talet och upprustades inte förrän under Johan III:s regeringstid.

Från 1572 var först Johan Baptista Pahr och sedan dennes bror Dominicus byggmästare på slottet, som då blev en av Sveriges första bastionsfästningar. Arbetena på slottet upphörde dock 1593, på hertig Karls befallning, men 1602 började försvarsverken förstärkas, och härmed fortsattes till Kalmarkrigets utbrott. 8 augusti 1611 inneslöts slottet av danskarna, och redan följande dag uppgavs det av sin befälhavare, Johan Månsson Ulfsparre, men 27 september 1611 kringrändes det av Gustaf Adolf, som dock inte förrän 7 oktober lyckades förmå den danske befälhavaren Kristen Hansen att kapitulera. 2 juni 1612 kom danskarnatillbaka och efter 9 dagars beskjutning uppgavs slottet av Peder Michelsson (Hammarsköld) till Gert Rantzau.

Efter freden i Knäred 1613 återlämnades det i utplundrat och illa medfaret tillstånd, så att reparationsarbeten måste påbörjas. Dessa avbröts dock efter ett tiotal år. Ett mindre jordverk byggdes dock 1643, och från 1651, då Öland förlänats åt Karl Gustav, fortsattes slottsbyggnaden under ledning av Nicodemus Tessin den äldre. När krig med Danmark återigen bröt ut, var Borgholms slott så pass befäst, att kapten Henrik Julius Heideman kunde försvara det mot danskarna, vilka den 17 augusti försökte en stormning. Följande dag undsattes slottet av amiral Wachtmeister, som fördrev danskarna.

 Byggnadsarbetena avstannade efter Karl X Gustavs död 1660. De återupptogs 1681 men nedlades snart igen. Slottet blev därför aldrig fullbordat enligt Tessins plan, och Erik Dahlberghs ståtliga teckning i Suecia antiqua et hodierna är sålunda oriktig. Så småningom förföll även den färdiga delen av borgen. I de sista användbara lokalerna fanns mot slutet bland annat skola och textilfärgning. 14 oktober 1806 fullbordade en vådeld förstörelseverket. Text i kursiv stil: Wikipedia

Resan fortsatte 490 miljoner år tillbaka i tiden och till Byrum’s raukar. En 600 meter lång formation som påminner om Gotland men som finns på Ölands västra sida. I höjd med raukarna ser man den mytomspunna ön Blå Jungfrun.

Platsen Blåkulla är den plats dit häxorna åkte på skärtorsdagen för att möta mörkrets härskare, fira häxsabbat och utöva sina trollkonster. Det sägs om man plockar stenar på stranden och tar med hem så drabbas man av otur och elände, ända tills man lämnar tillbaka stenarna där man tog dem.

Byrum’s raukar

För drygt 490 miljoner år sedan började ursprunget till Ölands mäktiga kalkstenslager att avsättas i korallrev. Framför allt skedde avsättning av kalk i varma, grunda hav.

Korallreven har med tiden pressats samman och bildat kalksten. Raukarna vid Byrum har bildats när vågor eroderat bort mjukare kalksten. Inom området finns sammanlagt cirka 120 raukar. De högsta är upp till fyra meter höga och finns i den södra delen.

I norr minskar raukarna i storlek, de minsta är knappt en meter höga. Det är inte bara raukarna som gör området vid Byrum till en mycket spännande plats. I den södra delen finns rikligt med fossil.

Döda organismer som hamnar på havsbottnen täcks med tiden av sedimenterande material. Materialet pressas samman under tryck och så småningom bildas en bergart i vilken urtidsdjurens former bevaras.

Det fossil som är lättast att hitta är urtidsbläckfiskar, så kallade ortoceratiter. Trilobiter är en annan djurgrupp som finns representerad som fossil. De levde i haven för cirka 560-250 miljoner år sedan. Text i kursiv stil, källa: www.länstyrelsen.se

Efter några timmar längs med stranden började kylan tränga sig på och det var dags att tänka på att fortsätta till huset vi hyrt för natten. Väl framme var det dags med kvällsbestyren. Laga mat och fixa inför en natts sömn.

Innan John Blund gjorde sig påmind blev det ett par timmar med mat och skratt. Tunga och lättsamma ämnen avhandlades i en salig blandning runt bordet!

Söndag morgon, frukost och genomgång av planerna för dagen. Efter städning och stuvat in prylarna i bilarna var det dags för söndagens äventyr. Men först sa vi hej då till lille  Egon, en liten misse som bodde på gården.

På söndagsmorgonen var han måttligt road av gårdens jyckar som stod och stirrade nedanför rundbalarna.

Första stoppet blev Kapelludden på västra sidan. Resan ner till Kapelludden kantades av regntunga skyar men efter en stund när vi hade kommit fram blev det uppehåll. Vi kunde rigga våra kamror och fota på platsen och miljön omkring ruinen. På Kapelludden ligger runien efter S:ta Britas kapell.

Kapelludden, S:ta Britas Kapell

S:ta Britas kapell är en kyrkoruin på Kapelludden. Kapellet låg vid den medeltida handelsplatsen Sikavarp. Det byggdes troligen under början eller mitten av 1200-talet och övergavs senast vid mitten av 1500-talet, varefter det förföll.

Kapellet bestod av ett kor med sakristia och ett långhus, murade av kalksten. Kyrkobyggnaden var en av de största från medeltiden på Öland.

Långhusets östra gavel samt rester av sidomurarna återstår i dag av kapellet. Efter att den västra långhusgaveln rasat i en storm 1915 konserverades ruinen två år senare och sedan åter 1929, 1980 och 2007.

Invid kapellet finns en brunn och ett 3,3 meter högt stenkors.

Kapellet hade en funktion för den intilliggande handelsplatsen.

Det var troligen uppkallat efter S:ta Brigida av Kildare, men kulten kopplades senare till den heliga Birgitta. Text i kursiv stil: Wikipedia

Efter någon timme började det småregna igen och vi fortsatte mot Sandby borg och dess brutala historia. I dag återstår bara en ring där en gång borgens ringmur stod.

Sandby Borg

Sandby borg är en svensk fornborg som ligger två kilometer sydost om Södra Sandby. En liten del är en rekonstruktion av muren.

Sandby borg ligger endast knappt 50 meter från stranden på öns östra sida.

Dess läge i direkt anslutning till havet gör att Sandby borg skiljer sig från övriga fornborgar på Öland.

Formen är oval, orienterad i nordväst-sydostlig riktning.

Väster om borgen finns en slags yttre förskansning, som består av flera parallella rader av gråstensblock.

Väster om borgen finns också en stor naturlig sötvattenskälla. Borgen har haft tre portar, en i sydost mot havet, en i väster inåt land och en mindre mot norr.

Delar av borgen har varit uppodlad under 1800-talet, men innan dess syntes husgrunder inne i borgen. Mycket sten, särskilt kalkstenshällar, har avlägsnats från borgen under 18- och 1900-talet.

I borgen har återfunnits sex smyckegömmor med bland annat förgyllda dräktspännen, fingerringar och glaspärlor. tillsammans med en del andra föremål från senare delen av 400-talet.

Utgrävningarna som följt har avslöjat en massaker där borgens invånare slagits ihjäl och lämnats där de föll. Materialet är unikt genom den ögonblicksbild som ges av tiden, borgen och händelsen. Materialet ger också en ögonblicksbild av de dåtida människornas vardag. Husen med inredning, matförvaring, föremål med mera har lämnats kvar som de stod vid massakern. Det gör att borgen innehåller två frusna ögonblick: dels själva massakern där kropparna lämnats som de föll, och dels den vardag som lämnades kvar vid dödsfallen. Text i kursiv stil: Wikipedia

Efter Sandby Borg var det dags att börja tänka på hemfärdern så resan gick vidare till Färjestaden för pizzalunch. Vi var lätt frusna efter fotat kring Sanby Borg och stranden som ligger i närheten. Så lite mat passade bra. Efter lunchen åkte vi till sista stoppet, Svinö naturreservat och Ölandsbron.

Ölandsbron

Den är en 6 072 meter lång balkbro och har en segelfri höjd på 36 meter och en fri brobredd på 13 meter. Högsta höjd 41,69 meter, lägsta höjd 6,65 meter.

Bron är byggd av armerad betong i 155 spann varav högbrodelen i 6 spann om 130 meters spännvidd. Den är Sveriges längsta bro. Källa kursiv text:Wikipedia

Blev inte mycket fotat, mest runt Ölandsbron. Alla var rätt trötta på söndagseftermiddagen efter två intensiva dagar med foto, mat och skratt.

Men vi alla kände oss nöjda med dessa dagar och vi längtar nog till nya resor och äventyr.

som drivvedens

längtan till havet

när solen går ner i väster

känner vi solens strålar

på frusen kind

med samma

längtan

AE/20191022

 

Med reservation för historiska felskrivningar